Samuel Hahnemann
Homeopatin som behandlingsmetod fördes fram av den tyske läkaren Samuel Hahnemann 1755 – 1843 början på 1800 talet och fördjupades av Constantin Hering och James Tyler Kent m fl. Men redan under antiken nämndes likhetsprincipen som en behandlingsmetod av Hippocrates, läkekonstens fader.
Samuel Hahnemann som var utbildad läkare och kemist blev missbelåten över den tidens behandlingsmetoder (1700 tal) som bestod av åderlåtning, laxermedel och mediciner innehållandes bland annat kvicksilver och opium.
Han slutade tidigt arbeta som läkare för att istället börja översätta vetenskapliga böcker. Det var vid en översättning som han stötte på, vad han tyckte var ett felaktigt påstående, att kinabarkens botande förmåga berodde på ämnets bitterhet. Som den vetenskapsman han var undersöka han saken och började testa kinabarken på sig själv.
Samuel Hahnemann upptäckte att genom att äta kinabark fick han samma symptom som man får när man har malaria. Han slutade ta kinin och besvären upphörde. Han gjorde om försöket och malariasymptomen kom tillbak. Hahnemann undersökte också andra ämnen och fann att även de gav olika sorters s.k. prövningssymptom.
Hahnemann och läkarstudenter prövade fram en mängd olika homeopatiska läkemedel. Medel som sedan gavs till sjuka patienter enligt principen, liknande bör mad liknande botas, och fann att patienter som fick homeopatiska läkemedel tillfrisknade i högre grad än de som fick den ”gamla skolans” läkemedel.
Homeopatin nedtecknades därefter noga av Hahnemann. Han har bland annat skrivit böckerna ”The Chronic Diseases: Their Specific Nature and Homeopathic Treatment (1889)” och Organon.
Organon är en bok som de flesta homeopater har läst från pärm till pärm ett antal gånger. Där står bland annat i paragraf 1: ”Läkarens/homeopatens högsta och enda kallelse är att göra sjuka människor friska! Och i paragraf 2 står ”Botandets högsta ideal är hälsans hastiga, milda och varaktiga återställande, att avlägsna och förinta sjukdomen i hela dess omfång på snabbaste, tillförlitligasta och oskadligaste sätt.
Att bota människor snabbt, tillförlitligt och riskfritt har homeopater gjort i drygt tvåhundra år. Homeopatins popularitet gjorde en halvhalt mitten till slutet av 1900 talet, men är nu 2000-talets snabbast växande terapimetod.
Homeopatins histoira i Sverige
Homeopatin introducerades i Sverige 1829 av professorn vid Uppsala universitet Göran Wahlenberg (1780–1851) som besökt Samuel Hahnemann och inspirerats av honom men troligen inte själv utövade homeopati.
En av hans elever, Peter Jacob Liedbeck (1802–1876), översatte redan 1835 den femte upplagan av Hahnemanns Organon der Heilkunst till svenska och praktiserade också homeopati självständigt. Redan från början kom metoden att mötas av betydande motstånd vilket omöjliggjorde en etablering av homeopatin som akademiskt ämne.
Endast ett fåtal läkare stod emot det kollegiala trycket och kompletterade på annat sätt sin läkarutbildning med homeopati. Enstaka svenskar utbildade sig i USA till läkarehomeopater, t.ex. Olof Theodor Axell (1867–1929), som 1910–12 utgav en omfattande handbok (1.500 sidor) på svenska. Men i första hand uppstod en flora av lekmanna- homeopater, efterhand benämnda ”kvacksalvare” och av läkarkåren bedömda som både alldeles för talrika och för outbildade.
Under 1900- talets första decennier ansågs problemet vara akut och en rörelse uppstod för att rensa i leden. Läkarna såg ”kvacksalveriet” som ett hot mot sin verksamhet och ekonomiska situation såväl som mot allmänhetens hälsa och samhällets väl. Aktionerna komplicerades emellertid av att även en del läkare utövade homeopati och att dessa, tillsammans med främst homeopatiintresserade lekmän, kom att engagera sig djupt i frågan.
Klara Fransén
Den klart ledande personligheten var en som homeopat självlärd kvinna, Klara Fransén (1862–1943), med exceptionell förmåga både som terapeut och som förespråkare för homeopatin. Enligt egen uppgift hade hon 50.000 journalförda patienter och kunde dessutom med sitt ”livs- elixir” hjälpa tusentals personer som drabbats av ”spanska sjukan”.
Hon insåg att homeopatiska medel kan vara lämpliga för egenvård och gav ut en mycket spridd och fortfarande aktuell bok i ämnet.
Hennes kamp gällde främst integration av homeopatin i den etablerade medicinen. Någon sådan kom aldrig till stånd men hennes propaganda för homeopatin fick betydande stöd i Riksdagen 1915 då frågan om behörighet att utöva läkarkonsten diskuterades och lagfästes.
1915 års lag – ofta kallad ”kvacksalverilagen” trots att den också handlade om läkarnas behörighet och inte ens nämnde ordet ”kvacksalveri” – kom att gälla ända till 1960. Lagen gav ganska vida och obestämda gräser för ”ej behörigt” utövande av läkarkonsten.
Förbud gällde att mot ersättning behandla bl.a. venerisk sjukdom, tuberkulos och kräftsjuk- dom. I övrigt nämndes att behandling som ”varit av beskaffenhet att medföra fara för liv eller hälsa” var straffbar. Oklarheterna föranledde många stridigheter och rättsfall, från läkarhåll också förslag till ändringar. Inom läkarkåren fanns emellertid mycket delade meningar, och mellan krigstidens tyska debatt om naturvetenskapligt orienterad medicin kontra ”holistisk” naturmedicin fick återverkningar även i Sverige.
I synnerhet väckte det stor uppmärksamhet och häftig debatt när en medicinsk auktoritet som Carl Sundberg, professor och ledamot av Karolinska Institutets Nobelkommitté, hävdade att homeopatin var en kulturfaktor att räkna med även i Sverige. Motståndarna inom läkarkåren kunde inte hävda att skolmedicin alltid var effektivare än ”kvacksalveri”, och inflytelserika läkare menade att ”när vetenskapen fallerade, skulle inte den beprövade erfarenheten förkastas”. Detta innebar en viss förskjutning av perspektivet, från läkarens och vetenskapens mot den sjukes och vårdbehövandes.
Generaldirektör Axel Höjer
I och med den sociala ingenjörskonst som Axel Höjer, generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1935–1952, introducerade och som successivt genomfördes under 1940- till 60-talen togs emellertid ett halvt steg bakåt: en god sjukvård skulle baseras på ”vetenskap och beprövad erfarenhet” samtidigt som sjukhusanknuten sjukvård skulle prioriteras och alternativa läkemetoder som homeopati begränsas.
Under Höjers tid och närmast därefter gjordes från regeringshåll tre försök att förbjuda försäljning av homeopatiska medel. Inget av dem fick emellertid stöd av Riksdagen. I samband med fortsatta utredningar av ”kvacksalveriet” kartlades dess omfattning och vid mitten av 1950- talet beräknades 497 ”kvacksalvare”, varav 305 homeopater, verka i landet. Beträffande homeopaterna uppgavs praktikens omfattning vara ”stor” för 50, ”måttlig” för 18 och ”ringa” för 21. Ingen uppgift lämnades för de övriga 216.
En ny lag gällande från 1961 innebar några få förändringar för denna s.k. obehöriga verksamhet i förvärvssyfte på hälso- och sjukvårdens område, bl.a. att barn under åtta år inte får behandlas och att behandling inte får ges utan förutgående personlig undersökning. Dessa inskränkningar har sedan i huvudsak blivit bestående trots ytterligare utredningar, bl.a. den parlamentariska alternativmedicinkommitténs 1989, där begreppet ”kvacksalveri” utmönstrades helt och ersattes med ”alternativ- medicinsk verksamhet”.
Även om den svenska läkarkåren inom sig rymmer olika meningar har den officiellt alltid tillbakavisat den pragmatiska riktning som företräds av många utländska läkare och som bedömer en medicinsk metods värde efter den erfarenhet som finns av den (jämför kap. 10). I stället har man med få kända undantag godtagit Socialstyrelsens juridiskt ej bindande riktlinjer, tolkningar av den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningens paragrafer SFS 1982:763, 3a§, och 1998:531, 2 kap.,1§, som säger att behandling/vårdarbete skall stå ”i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Tolkningarna innebär att behandlingar som ej ansetts uppfylla detta krav, bland dem homeopatisk medicinering, på godtyckliga grunder ej godkänts inom sjukvården. I konsekvens med detta har legitimerad svensk sjukvårdspersonal fråntagits sina legitimationer eller bestraffats på annat sätt t.ex. vid ordination av homeopatiska medel, även om detta skett komplementärt och på patienters önskan.
Den ovan i kap. 10 nämnda vägledande EG-domen 2001 har inte föranlett någon ändring i myndigheternas inställning, vilket innebär avvikelse från EU:s lagstiftning.39 Inte heller Regeringsrättens dom 2004 i ett likartat ärende, där rätten helt anslutit sig till EG-domstolens formuleringar, har påverkat Socialstyrelsens tolkning.40 Regeringsrättens dom uttrycker att behandling som uppfyller EG-domstolens kriterier är ”sjukvård som, om den utförts i Sverige, skulle ha omfattats av och bekostats enligt de regler som gäller för sjukvård här i landet.”
I ett överklagat s.k. disciplinärende, där en svensk läkare ordinerat homeopatiska medel komplementärt till skolmedicin och för detta dömts till tre års prövotid av lägre instanser, frikändes denne helt av Högsta för- valtningsdomstolen.
Skäl för avgörandet var att agerandet inte inneburit risk för patientsäkerheten genom att patienter gått miste om lämplig skolmedicinsk behandling eller riskerat detta. Huruvida en ”behandlingsåtgärd stått i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet” kommenteras på ett undvikande sätt så, att detta ”måste bedö- mas mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall” och utred- ning om ”vilka medicinska åtgärder som yrkesutövaren rätteligen borde ha vidtagit”.
Vilka konsekvenser domstolens beslut och motivering kan få för användandet av alternativa medicinska metoder inom den svenska sjukvården kan tills vidare inte överblickas.

Eftersom utbildning i homeopati inte ryms inom läkarstudierna eller ges som komplettering till dem utbildas svenska homeopater helt i privata skolor. Genom att homeopatin inte är officiellt erkänd som medicinsk metod är patienten inte berättigad till ersättning från Försäkrings- kassan. För närvarande torde närmare tusentalet utbildade homeopater finnas i Sverige och man bedömer att bortåt hundra tusen svenskar använder sig av homeopatiska medel.
För svenska homeopater, liksom för andra utövare av alternativa terapier, gäller fortfarande de restriktioner som angivits ovan för behandling mot ersättning, d.v.s. att vissa sjukdomar inte alls får behandlas och inte heller barn under åtta år, en begränsning som Sverige är ensamt om inom EU.
Så länge den ovan nämnda tolkningen av ”vetenskap och beprövad erfarenhet” tillämpas får inte heller legitimerad sjukvårdspersonal behandla barn homeopatiskt, vilket betyder att mindre barn är helt avstängda från homeopatisk behandling. Detta innebär ett negligerande av internationella, mycket goda erfarenheter av alternativmedicinsk, inte minst homeopatisk, behandling av barn.
Källa: Kapitlet om Homeopatins historia i Sverige kommer från ”Liten Vitbok om Homeopati”