Efter Läkemedelsverkets reglering av homeopatiska läkemedel har vi bara en bråkdel kvar av de medel som tidigare fanns i Sverige.
För att underlätta för användare av homeopatiska läkemedel att få en översikt på vilka medel som finns att köpa i Sverige, har vi samlat Biosan, Scanfarma och DCG på ett och samma ställe.
Klicka på respektive post för att få fram vilka medel varje företag har på lager:
Homeopatin som behandlingsmetod fördes fram av den tyske läkaren Samuel Hahnemann 1755 – 1843 början på 1800 talet och fördjupades av Constantin Hering och James Tyler Kent m fl. Men redan under antiken nämndes likhetsprincipen som en behandlingsmetod av Hippocrates, läkekonstens fader.
Samuel Hahnemann som var utbildad läkare och kemist blev missbelåten över den tidens behandlingsmetoder (1700 tal) som bestod av åderlåtning, laxermedel och mediciner innehållandes bland annat kvicksilver och opium.
Han slutade tidigt arbeta som läkare för att istället börja översätta vetenskapliga böcker. Det var vid en översättning som han stötte på, vad han tyckte var ett felaktigt påstående, att kinabarkens botande förmåga berodde på ämnets bitterhet. Som den vetenskapsman han var undersöka han saken och började testa kinabarken på sig själv.
Samuel Hahnemann upptäckte att genom att äta kinabark fick han samma symptom som man får när man har malaria. Han slutade ta kinin och besvären upphörde. Han gjorde om försöket och malariasymptomen kom tillbak. Hahnemann undersökte också andra ämnen och fann att även de gav olika sorters s.k. prövningssymptom.
Hahnemann och läkarstudenter prövade fram en mängd olika homeopatiska läkemedel. Medel som sedan gavs till sjuka patienter enligt principen, liknande bör mad liknande botas, och fann att patienter som fick homeopatiska läkemedel tillfrisknade i högre grad än de som fick den ”gamla skolans” läkemedel.
Homeopatin nedtecknades därefter noga av Hahnemann. Han har bland annat skrivit böckerna ”The Chronic Diseases: Their Specific Nature and Homeopathic Treatment (1889)” och Organon.
Organon är en bok som de flesta homeopater har läst från pärm till pärm ett antal gånger. Där står bland annat i paragraf 1: ”Läkarens/homeopatens högsta och enda kallelse är att göra sjuka människor friska! Och i paragraf 2 står ”Botandets högsta ideal är hälsans hastiga, milda och varaktiga återställande, att avlägsna och förinta sjukdomen i hela dess omfång på snabbaste, tillförlitligasta och oskadligaste sätt.
Att bota människor snabbt, tillförlitligt och riskfritt har homeopater gjort i drygt tvåhundra år. Homeopatins popularitet gjorde en halvhalt mitten till slutet av 1900 talet, men är nu 2000-talets snabbast växande terapimetod.
Homeopatin introducerades i Sverige 1829 av professorn vid Uppsala universitet Göran Wahlenberg (1780–1851) som besökt Samuel Hahnemann och inspirerats av honom men troligen inte själv utövade homeopati.
En av hans elever, Peter Jacob Liedbeck (1802–1876), översatte redan 1835 den femte upplagan av Hahnemanns Organon der Heilkunst till svenska och praktiserade också homeopati självständigt. Redan från början kom metoden att mötas av betydande motstånd vilket omöjliggjorde en etablering av homeopatin som akademiskt ämne.
Endast ett fåtal läkare stod emot det kollegiala trycket och kompletterade på annat sätt sin läkarutbildning med homeopati. Enstaka svenskar utbildade sig i USA till läkarehomeopater, t.ex. Olof Theodor Axell (1867–1929), som 1910–12 utgav en omfattande handbok (1.500 sidor) på svenska. Men i första hand uppstod en flora av lekmanna- homeopater, efterhand benämnda ”kvacksalvare” och av läkarkåren bedömda som både alldeles för talrika och för outbildade.
Under 1900- talets första decennier ansågs problemet vara akut och en rörelse uppstod för att rensa i leden. Läkarna såg ”kvacksalveriet” som ett hot mot sin verksamhet och ekonomiska situation såväl som mot allmänhetens hälsa och samhällets väl. Aktionerna komplicerades emellertid av att även en del läkare utövade homeopati och att dessa, tillsammans med främst homeopatiintresserade lekmän, kom att engagera sig djupt i frågan.
Den klart ledande personligheten var en som homeopat självlärd kvinna, Klara Fransén (1862–1943), med exceptionell förmåga både som terapeut och som förespråkare för homeopatin. Enligt egen uppgift hade hon 50.000 journalförda patienter och kunde dessutom med sitt ”livs- elixir” hjälpa tusentals personer som drabbats av ”spanska sjukan”.
Hon insåg att homeopatiska medel kan vara lämpliga för egenvård och gav ut en mycket spridd och fortfarande aktuell bok i ämnet.
Hennes kamp gällde främst integration av homeopatin i den etablerade medicinen. Någon sådan kom aldrig till stånd men hennes propaganda för homeopatin fick betydande stöd i Riksdagen 1915 då frågan om behörighet att utöva läkarkonsten diskuterades och lagfästes.
1915 års lag – ofta kallad ”kvacksalverilagen” trots att den också handlade om läkarnas behörighet och inte ens nämnde ordet ”kvacksalveri” – kom att gälla ända till 1960. Lagen gav ganska vida och obestämda gräser för ”ej behörigt” utövande av läkarkonsten.
Förbud gällde att mot ersättning behandla bl.a. venerisk sjukdom, tuberkulos och kräftsjuk- dom. I övrigt nämndes att behandling som ”varit av beskaffenhet att medföra fara för liv eller hälsa” var straffbar. Oklarheterna föranledde många stridigheter och rättsfall, från läkarhåll också förslag till ändringar. Inom läkarkåren fanns emellertid mycket delade meningar, och mellan krigstidens tyska debatt om naturvetenskapligt orienterad medicin kontra ”holistisk” naturmedicin fick återverkningar även i Sverige.
I synnerhet väckte det stor uppmärksamhet och häftig debatt när en medicinsk auktoritet som Carl Sundberg, professor och ledamot av Karolinska Institutets Nobelkommitté, hävdade att homeopatin var en kulturfaktor att räkna med även i Sverige. Motståndarna inom läkarkåren kunde inte hävda att skolmedicin alltid var effektivare än ”kvacksalveri”, och inflytelserika läkare menade att ”när vetenskapen fallerade, skulle inte den beprövade erfarenheten förkastas”. Detta innebar en viss förskjutning av perspektivet, från läkarens och vetenskapens mot den sjukes och vårdbehövandes.
I och med den sociala ingenjörskonst som Axel Höjer, generaldirektör för Medicinalstyrelsen 1935–1952, introducerade och som successivt genomfördes under 1940- till 60-talen togs emellertid ett halvt steg bakåt: en god sjukvård skulle baseras på ”vetenskap och beprövad erfarenhet” samtidigt som sjukhusanknuten sjukvård skulle prioriteras och alternativa läkemetoder som homeopati begränsas.
Under Höjers tid och närmast därefter gjordes från regeringshåll tre försök att förbjuda försäljning av homeopatiska medel. Inget av dem fick emellertid stöd av Riksdagen. I samband med fortsatta utredningar av ”kvacksalveriet” kartlades dess omfattning och vid mitten av 1950- talet beräknades 497 ”kvacksalvare”, varav 305 homeopater, verka i landet. Beträffande homeopaterna uppgavs praktikens omfattning vara ”stor” för 50, ”måttlig” för 18 och ”ringa” för 21. Ingen uppgift lämnades för de övriga 216.
En ny lag gällande från 1961 innebar några få förändringar för denna s.k. obehöriga verksamhet i förvärvssyfte på hälso- och sjukvårdens område, bl.a. att barn under åtta år inte får behandlas och att behandling inte får ges utan förutgående personlig undersökning. Dessa inskränkningar har sedan i huvudsak blivit bestående trots ytterligare utredningar, bl.a. den parlamentariska alternativmedicinkommitténs 1989, där begreppet ”kvacksalveri” utmönstrades helt och ersattes med ”alternativ- medicinsk verksamhet”.
Även om den svenska läkarkåren inom sig rymmer olika meningar har den officiellt alltid tillbakavisat den pragmatiska riktning som företräds av många utländska läkare och som bedömer en medicinsk metods värde efter den erfarenhet som finns av den (jämför kap. 10). I stället har man med få kända undantag godtagit Socialstyrelsens juridiskt ej bindande riktlinjer, tolkningar av den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningens paragrafer SFS 1982:763, 3a§, och 1998:531, 2 kap.,1§, som säger att behandling/vårdarbete skall stå ”i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Tolkningarna innebär att behandlingar som ej ansetts uppfylla detta krav, bland dem homeopatisk medicinering, på godtyckliga grunder ej godkänts inom sjukvården. I konsekvens med detta har legitimerad svensk sjukvårdspersonal fråntagits sina legitimationer eller bestraffats på annat sätt t.ex. vid ordination av homeopatiska medel, även om detta skett komplementärt och på patienters önskan.
Den ovan i kap. 10 nämnda vägledande EG-domen 2001 har inte föranlett någon ändring i myndigheternas inställning, vilket innebär avvikelse från EU:s lagstiftning.39 Inte heller Regeringsrättens dom 2004 i ett likartat ärende, där rätten helt anslutit sig till EG-domstolens formuleringar, har påverkat Socialstyrelsens tolkning.40 Regeringsrättens dom uttrycker att behandling som uppfyller EG-domstolens kriterier är ”sjukvård som, om den utförts i Sverige, skulle ha omfattats av och bekostats enligt de regler som gäller för sjukvård här i landet.”
I ett överklagat s.k. disciplinärende, där en svensk läkare ordinerat homeopatiska medel komplementärt till skolmedicin och för detta dömts till tre års prövotid av lägre instanser, frikändes denne helt av Högsta för- valtningsdomstolen.
Skäl för avgörandet var att agerandet inte inneburit risk för patientsäkerheten genom att patienter gått miste om lämplig skolmedicinsk behandling eller riskerat detta. Huruvida en ”behandlingsåtgärd stått i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet” kommenteras på ett undvikande sätt så, att detta ”måste bedö- mas mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall” och utred- ning om ”vilka medicinska åtgärder som yrkesutövaren rätteligen borde ha vidtagit”.
Vilka konsekvenser domstolens beslut och motivering kan få för användandet av alternativa medicinska metoder inom den svenska sjukvården kan tills vidare inte överblickas.

Eftersom utbildning i homeopati inte ryms inom läkarstudierna eller ges som komplettering till dem utbildas svenska homeopater helt i privata skolor. Genom att homeopatin inte är officiellt erkänd som medicinsk metod är patienten inte berättigad till ersättning från Försäkrings- kassan. För närvarande torde närmare tusentalet utbildade homeopater finnas i Sverige och man bedömer att bortåt hundra tusen svenskar använder sig av homeopatiska medel.
För svenska homeopater, liksom för andra utövare av alternativa terapier, gäller fortfarande de restriktioner som angivits ovan för behandling mot ersättning, d.v.s. att vissa sjukdomar inte alls får behandlas och inte heller barn under åtta år, en begränsning som Sverige är ensamt om inom EU.
Så länge den ovan nämnda tolkningen av ”vetenskap och beprövad erfarenhet” tillämpas får inte heller legitimerad sjukvårdspersonal behandla barn homeopatiskt, vilket betyder att mindre barn är helt avstängda från homeopatisk behandling. Detta innebär ett negligerande av internationella, mycket goda erfarenheter av alternativmedicinsk, inte minst homeopatisk, behandling av barn.
Källa: Kapitlet om Homeopatins historia i Sverige kommer från ”Liten Vitbok om Homeopati”
Välkommen till det Nordiska Homeopatiska Forskningssymposiet som för första gången arrangeras i Sverige. Under symposiet möts forskare, företrädare för myndigheter, politiker, praktiserande terapeuter, studenter och allmänhet som är intresserad av forskning inom homeopati.
Forskare från flera länder kommer att dela med sig av de senaste forskningsrönen. Dessutom kommer symposiet att ge möjlighet för mindre erfarna inom forskning att presentera sina projekt.
Detta är första gången ett forskningssymposium med huvudinriktning mot homeopati arrangeras i Sverige.
Symposiet arrangeras av
Besök: www.homeopatisymposium.eu
Homeopati är en holistisk läkemetod, som behandlar hela människan både fysiskt emotionellt och mentalt. Homeopati stärker kroppens försvarsmekanism och ger den kraft att stimulera immunförsvaret till självläkaning, och har därmed förmåga att bota den underliggande orsaken till sjukdom.
Homeopatins främsta principer är likhetsprincipen som innebär att liknande bör med liknande botas. De symptom ett ämne kan skapa hos en frisk, samma symptom kan det bota hos en sjuk.
De flesta sjukdomstillstånd kan behandlas med homeopati och fungerar både vid kroniska och akuta tillstånd. Eftersom homeopati är en läkemetod som tar hänsyn till patientens individuella symtom får personer med samma diagnos ofta olika homeopatiska läkemedel. Till exempel fem personer med astma, kan alla fem få olika medel.
Homeopatiska läkemedel framställs genom att medlet skakas och spädes = potentieras. Som grundsubstans används ämnen från mineral, växt och djurriket. Inga djurförsök används vid framtagning av homeopatiska medel.
För att ta fram nya läkemedel görs prövning på friska människor, där man tar reda på vilka symptom (övergående) ett visst ämne kan orsaka. Samma symptom medlet kan ge en frisk, samma symptom kan det bota hos en sjuk. Homeopatiska läkemedel är numera registrerade på Läkemedelsverket. Homeopatin saknar en accepterad förklaringsmodell, vilket innebär att idag ingen med säkerhet vet vad i de homeopatiska medlen som har effekt.
Homeopati har praktiserats i över 200 år och erfarenhetsmässigt vet man att sjuka människor blir friska när de får ett väl avvägd homeopatiskt läkemedel. Artiklar om botade patienter här
Det finns även mängder av studier som visar att homeopati fungerar, både obeservationsstudier och dubbelblindade, placebokontrollerade studier. Enligt forskaren Robert Hahn visar forskning att homeopati fungerar drygt dubbelt så bra som placebo. Han skriver på sin blogg: ”Sanningen är att det finns drygt 230 vetenskapliga studier om homeopatiska läkemedels medicinska värde. Hälften av dessa är regelrätta läkemedelsprövningar (RCT) där man genom studiens konstruktion uteslutit placebo som förklaring. En sammanräkning av dessa läkemedelsprövningar visar att homeopati är drygt dubbelt så effektivt som placebo. Det finns ingen vetenskapsman som kan påstå något annat än just detta, för så är det”
En intressant teori har förts fram av nobelpristagaren i medicin och fysiologi, Luc Montagnier, som kan vara början till en förklaring varför homeopatiska läkemedel har förmåga att bota sjuka människor och djur. Han har visat att uppblandade och utspädda biologiska prover, som motsvarar homeopatiska lösningar visar elektromagnetiska egenskaper och skapar nanostrukturella förändringar i lösningar.
Det första besöket tar 1.5 – 2 timmar. Då homeopaten skaffar sig en så grundlig bild av personens besvär som möjligt. Stor vikt läggs vid de aktuella besvären, men även den tidigare sjukdomshistorien upptecknas noga. Det är viktigt att veta när och hur sjukdomssymptomen uppstod, hur de yttrar sig och vad som kan lindra eller förvärra besvären, hände någonting i livet vid tiden för insjuknandet? Finns oro, obearbetade sorger, favoritmat, hur är sömnen osv. Alla symptom kan vara av vikt i arbetet med att få fram personens individuella bild och utifrån den ge ett väl anpassat homeopatiskt läkemedel.
Uppföljningar sker vanligtvis med 4-6 veckors mellanrum, vid akuta besvär med kortare intervall. Uppföljningen tar max 1 timme, då man går igenom vad som hänt under den tid som läkemedlet verkat och gör en bedömning av den fortsatta behandlingen. I vissa fall behövs ingen upprepning av läkemedlet, utan läkeprocessen fortsätter ändå. Ibland kan det första läkemedlet behöva upprepas, medan i andra fall kan ett nytt läkemedel behöva ges.
Homeopatin kritiseras av vissa som anser den är en pseudovetenskap och menar att inga bevis finns som visar att homeopati fungerar.
Men sanningen är att det finns mängder med studier som visar att homeopati fungerar. Homeopathy Research Institute HRI anordnade en forskningskonferens i Barcelona 31 maj – 2 juni 2013, där det framkom att mycket forskning har gjorts och görs på homeopati. Se också HRI hemsida här
Kritiker påstår att när patienter tillfrisknat av en homeopatisk behandling, var det bara en placeboeffekt. Homeopater och botade patienter håller inte med, de vet av egen erfarenhet att homeopatiska läkemdel fungerar. Men skeptiker menar att ”egen erfarenhet” inte duger, att det bara är anekdotisk bevisföring. De påstår att det behövs dubbelblinda placebo-kontrollerade studier för att veta om homeopati fungerar eller inte.
Medan denna ändlösa diskussionen pågår huruvida homeopati fungerar eller inte, botar homeopater patienter runt hela världen. Homeopati är den snabbast växande behandlingsmetod i världen, i Europa använder ca 100 miljoner människor homeopatiska läkemdel, i Indien är homeopati tillsammans med skolmedicinen och ayurveda en statligt erkänd metod. I Sydamerika blir den mer och mer vanlig och vissa länder i Europa ingår homeopati i det allmänna försäkringssystemet.
I Sverige har vi haft Socialstyrelsen som noga bevakat läkare, så de inte hemfaller åt ”kvacksalveri” och kvacksalveri är enligt dem allt som inte är ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” Eftetrsom begreppet inte alls är definierat vet man inte exakt vad som menas med Vetenskap och beprövad erfarenhet och lämnar därmed fältet öppet för godtycklig bedömning.
Läkare har fram till ganska nyligen inte varit tillåtna att använda homeopati i Sverige. Det fick läkaren Anders Pettersson bittert erfara, när han hamnade i klorna på socialstyrelsen. Efter sju års segdragna rättsliga processer fick han rätt och det finns nu domslut på att han ”inte gjorde fel” när han gav homeopati som ett komplement till den skolmedicinska behandlingen. Denna dom öppnar upp för att läkare nu inom den vanliga sjukvården kan använda homeopati om patienten så önskar.
I de flesta länder praktiserar både läkare med vidareutbildning i homeopati och homeopater, heilpraktiker. Sveriges tre homeopati-förbund har som intagningskrav minst 60 poäng medicinsk baskunskap samt minst 600 timmars utbildning i homeopati.
Sveriges tre förbund:
Svenska Homeopaters Riksförbund
Nordiska Homeopat Förbundet
Svenska Akademin för Klassisk Homeopati
Forskning
Vetenskapen om Homeopati
Vetenskapen & Forskning
Homeopatiförening
Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati